Ah, är du fortfarande kvar? ;) Nu sitter vi på planet mot Miami i alla fall. Något trötta, då klockan typ är 4-5 på morgonen och min tand har som vanligt fuckat upp min tillvaro. Helt sjukt.
Så fort vi checkat in på Shore club i Miami begav vi oss ut, trots att vi var lite trötta. Vädret var så sjukt annorlunda mot Vegas, här blev man dyngsur när man tittade ut genom fönstret, så fuktigt var det. Alla kläder man satt på sig, satt som klister efter 1 minut ute. I Vegas blev man aldrig svettig på det viset, trots att det var varmare. Knatade ned en sväng längs Ocean drive och snegla på lite ställen.
Till slut fick vi nog, behövde svalka…och något att dricka… Hettan tar kål på en helt enkelt. Hittade ett litet enkelt hak, med en skön variant på luftfuktare som jag inte kommer på vad det heter. Små munstycken som förvandlar vattnet till stoft och sprutar ut… Så man sitter i ett litet regn kan man säga… Sjukt behagligt.
Vi hade ju bara 48 timmar i Miami, så här var det inte riktigt läge för att förlora någon tid. När vi kommit hem efter en massa vandrade i Miami och utforskande gick vi hem och svidade om. Ner igen, och stanna till utanför Nobu som låg nere i hotellet. Passade på att ta lite drinkar på en allt för mörk uteservering. Det var faktiskt så mörkt att man liksom inte såg de andra gästerna… Kändes lite halvskumt…inte direkt partyhöjare. Efter ett tag drog vi vidare, ned till Ocean drive, för att beta av en Fridays. Samma fenomen som Hard Rock att vi alltid besöker Fridays och bockar av på vår stora jordglob.
Väl nere på Ocean drive ser man neonskyltarna och havet på andra sidan. Fullsmockat på alla ställen, vi vandrade långt längs Ocean drive tills vi hittade vår kära TGI Fridays.
Kan väl erkänna att man var rätt sliten och mosig vid det här laget… Men samtidigt tvingad att beta av lite saker. Tog oss en varsin drink och iakttog barpersonalen som jag misstänker faktiskt var packade. De förde ett jävla liv och skrattade åt en samling gäster… Man kände sig som en jävla party crasher rent av. Ja, vi hade ju vart på TGI Fridays Miami i alla fall, det var huvudsaken. Efter ett tag så begav vi oss hem, för att sova. Skulle ju upp tidigt imorgon och åka till Saw Grass Mills outlet, som låg långt utav helvete från där vi bodde.
Att åka kommunalt till Saw grass mills från South Beach skulle ta typ 3,5 timme enkel, inte ok med andra ord. Det var bara att hyra en bil, ge sig ut i Floridas vägnät…kul, allra helst jag som har så jävla risig syn att jag inte kan följa vägskyltar. Fick självklart ta en GPS som stöd, sen har jag ju alltid min skarpsynta fru. Hon talade dock om på hemvägen att hon inte förstår hur skyltarna fungerar eller vart de pekar, så hennes hjälp var inte mycket att ha. ;)
Rätt skönt att få hoppa in i en bil, luftkonditionering och allt…automat såklart, det är ju USA. Största skillnaden med att köra bil i Sverige och USA är väl att man här oftast får köra mot rött när man svänger höger vid ett rödljus…såvida det inte står nån skylt innan som säger annat. Problemet med mig är ju att jag aldrig hinner läsa vad som står på skyltarna… Ja, ni förstår säkert hur bra det kan bli. :p
En annan grej är ju att de är rätt friska på att ha många filer. Avfarter till höger och vänster… Inte lätt ens när man hade en GPS. Åkte förvisso bara fel avfart en gång, sen fick GPS’en ratta oss tillrätta. Så det gick rätt galant, inga skadade i alla fall.
Efter en hel dags lång shopping kom vi hem. För en gångs skull hade faktiskt jag gjort en jäkla massa kap. Allt från jeans, jackor, pikétröjor och nån t-shirt. Josefin var inte fullt lika nöjd när hon insåg att jag shoppat mer än henne. Händer ju ALDRIG kan jag säga.
Dags att göra sig iordning för att gå till ett ställe som vi blivit rekommenderade av vår goda vän Riccardo. De äger ju Barskolan på Mallorca och har även en liten fillial här i Miami nu för tiden. Prime One Twelwe heter stället, en restaurang med väldigt hög klass. Började såklart med en fördrink medans vi inspekterade menyn.
För en gångs skull valde jag inte kött, vilket det fanns mängder av utan satsade på laxen. Vilken jävla laxbit…sjukt gott var det också. Vattnas i munnen nu när jag ser bilden…
Tyvärr lyckades jag inte fånga en bild på vår förträffliga servitris, Nicole, däremot hennes hälsning på kvittot. Hur trevlig som helst. Gav oss massor av tips på ställen att besöka, bland annat Nikki Beach som låg inom synbart räckhåll borta på stranden.
Efter maten och några drinkar begav vi oss bort mot Nikki Beach, det var en rätt blygsam kö när vi kom fram, men dock en kö. Sneglade lite på kön men ställde oss inte i den, efter bara några sekunder tittade entrévärden på oss och frågade om vi skulle komma in. Visst nickade vi och gick före kön… Måste vara något visst med det där, för historien upprepar sig gång på gång… Remember New york, Las vegas m.m.
Väl inne på Nikki Beach var jag väl inte riktigt lika imponerad. Det sägs att Nikki Beach på Miami är den första, om jag inte fattat fel. De har dock glömt att renovera stället på länge, så det känns verkligen att de var “först”. Nikki Beach på Marbella / Puerto Banus höll en helt annan klass. På bilden ovan ser ni förresten Nikki, the girl!
Skickade i oss ett gäng drinkar i hopp om komma i god form. Vilket vi också gjorde, eller i alla fall hälften av oss. Josefin slog över till och med, något som jag brukar stå för när vi är ute. Så när vi var klara på Nikki beach ville jag åka till nästa ställe, men då fick vi istället åka mot hotell för min överförfriskade fru ville lämna in. Med tanke på hur många gånger hon följt med mig hem, när jag vart för full så känns det som att jag kunde bjuda på denna. ;)
Dagen efter när vi skulle vidare mot Nassau/Bahamas, så tog vi en sväng ned på stranden. Var ju tvungna att få lite strandbilder. Vattnet var så varmt, att det svalkade ingenting. Nog det sjukaste jag varit med om, då har jag ändå varit i Thailand som ändå är jääävligt varmt.
Efter stranden var det fort tillbaka till hotellet, packa ned allt och checka ut för att sen kasta sig i en taxi mot flygplatsen. Nu skulle ju resan gå vidare mot Bahamas och Nassau. Men, på flygplatsen efter att ha stressat fram till gaten möttes vi av beskedet att planet var försenat. Vädret skyllde de på, vilket man kunde tro när det faktiskt regna som satan ute. Det visade sig dock vara en lögn, för sanningen visade sig vara att USA’s Barack Obama och hans Air force One hade landat och gjorde att ALLA andra flyg stoppades av säkerhetsskäl. När vi väl fick åka ut mot vårt plan, så såg man fullt av poliser och tv-bussar på hela flygplatsen. Alla ville ha en bit av Mr Presidente! Vi tyckte att vi var lite turisttöntiga som fotade, men sen hörde man folk som ringde på sina telefoner nästan med gråten i rösten och berättade hur nära de var presidenten… Galet!
Ett propellerplan skulle ta oss till Nassau, roande tyckte jag, livsfarligt tyckte min fru. Vi kom i alla fall fram, med livet i behåll.
Väl framme på Nassau och flygplatsen får jag syn på en skylt, som påminner om min gamle skolkamrat Robert Angermund. Ni vet, han som skriver den där vulgära bloggen. Måste faktiskt erkänna att jag fortfarande läser den, kan liksom inte sluta. Den spårar ur så många gånger och ändå gillar jag det på något sjukt sett. Nu innehåller den VÄLDIGT MYCKET sex, snusk och osundheter, men det är liksom min dirty bible. Ska dock inte säga att följer den, möjligen inspireras…nej, kanske inte ska gå sååå långt. Uttrycket “Live the dream” är något som jag tycker mig läsa ofta i hans blogg.
Det var allt för The Miami Part, imorgon kanske du får läsa om Nassau och Bahamas…stay tuned! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar