Honneymoon The Nassau / Bahamas part | A tribute to Teddy Russel

Ja, då var vi äntligen framme vid den sista anhalten på den underbara resan. En resa där jag lärt känna delar av min kropp, lite väl mycket…så mycket att jag är helt bestämd att avyttra den nya bekantskapen. Talar såklart om min tand… Det mest tragiska är väl att den fortfarande bor kvar i min munhåla. Den har liksom lugnat ned sig nu när vi kommit hem, sjukt.

Först när vi kom till flygplatsen så kändes det som man åkt tillbaka ca 50 år i tiden… Ankomsthallen var så omodern att det på snudd var läskigt. Efter att ha stått och tittat förvirrat på alla människor med väskor som ställde sig i enorma köer, för att sedan få sitt bagage genomsökt, så valde vi istället att gå längst bort och ut, ingen sa något, så jag antar att det var ok. Fattar inte varför man frivilligt ska stå och packa upp sin väska inför andra människor, som nyfiken hänger över axeln och tittar på. Nåväl, väl utanför flygplatsen skulle vi få tag på en taxi… Jag har sett många varianter av taxibilar, men det här var det mest skumma och anonyma. Liten text “Taxi” på dörren, inga skyltar på taket eller något. Jo, en taxameter i bilen fanns, den var avstängd under alla resor som vi åkte på. Fast pris överallt! :)

Väl framme vid Sheraton Beach Resort så var det dags att inspektera omgivningen. Klockan var ju kväll nu, som vanligt rätt mosig.

Sjukt trevlig resort, det mesta fanns på resorten så man behövde ju inte ta sig någonstans.

Tvungen att prova säkerhetsutrustningen också, så att man vet att man är säker när man somnar i poolen…

Vi gick till “Telegraph bar” för att köpa oss lite smårätter och ta något att dricka. Vi fick lite stora ögon när vi beställde lite nachos, chili frites och en pizza. Vi satt som fågelholkar när käket kom, det var lite mer än planerat. Mätta och belåtna, sen var det dags för att gå och lägga sig i en nybäddad stor hotellsäng i ett svalt hotellrum. Morgondagen skulle vi smaka på Nassau Beach! ;)

Life is good, kan man säga. Fan va härligt vatten, härlig strand, härligt folk…miljön! Bahamas!!! Låg och chillade vid stranden stor del av dagen, skönt med strandhäng och ingen stress.

Soft utsikt från hotellet, känns ju verkligen semester i alla fall!

Härligt vatten…dock inte lika varmt som i Miami, där var det faktiskt för varmt. Här var det precis så det svalkade lite…men inte mer… Fortfarande väldigt varmt!

Så helvetes jobbigt när man ska ta bilder på sig själv, så kvalitén blir ju där efter.

Vår resort på lite avstånd från beachen…

Vi såg folk över hela hotellet gå med pizzakartonger, kartonger som på något vis såg så jävla goda ut…och så lukta de gott också… Vi såg dem överallt, och till slut så hittade vi vart man köpte dem… Redan här började jag dock ana oråd, när de tog fram en fryspizza ur fryzen, slängde på en plåt och körde in i en ugn. Stenugnseldad fryspizza, vilken grej?! :)

Nu smaka pizzan ungefär som man kunnat förvänta sig, alltså inte som det lukta eller som kartongen såg ut. Det smaka i princip fan… Dessutom sa kärringfan som sålde pizzan att den var lite övergräddad, dvs bränd… Men hon gillade det så, därför gjorde hon pizzorna så och frågade snälla Josefin om hon gillade det… Ja, sa hon såklart. Hade hon frågat mig hade nog pizzan gått i retur, in the face… Så det var väl tur, för hotellfriden.

På en av kvällarna började ett jätteskumt åskväder, det åskade sjukt mycket och länge. Värsta änglaspelet utspelar sig…

Det var så långt borta, så man hörde inte ens något muller, bara blixtar som gick i ett…

Nästa dag var det poolside som gällde, tillbringa en dag vid poolkanten och göra typ ingenting…

Åh lite manliga strawberry daiquirys såklart…

Den här bilden minns jag faktiskt inte, om det är bra eller dåligt vet jag inte heller. Känns lite udda…fin var den i alla fall.

Matutbudet på resorten visade sig ganska snabbt vara rätt tråkigt och enformigt… Man hade ju hoppats på lite mer fantasi, men men, man kan inte få allt. ;)

Apropå käk, vi hade ju noterat att det fanns ett Hardrock i Nassau, vilket vi tvunget måste besöka. Tog en taxi efter vi varit på Atlantis hotell och strosat omkring. Taxin åkte runt i massa slumområden och rätt vad det var så var vi framme, stannade till och taxichaffisen pekade bortåt. Där låg det, insprängt i väggen till vilken liten kåk som helst, dock med en snygg skylt.

Just ja, Atlantis…vilket jävla hotell. Hur stort som helst, det var mellan Atlantis och Sheraton det stod när vi bokade, valet föll på Sheraton just för att vi tyckte att Atlantis var för stort och oromantiskt. Så här i efterhand så är jag lite osäker på vårt val. Se bilderna själva…

När vi skulle fånga en taxi på vägen hem, så åkte vi med en sjukt “kul” snubbe. Det första han sa när vi talade om vad vi skulle åka, var att oj oj, detta kommer kosta 15 dollar… Som att det skulle vara dyrt. När man är van att åka taxi i Sverige så lyfter man ju inte ens på ögonbrynet. Han körde oss glatt tillbaka, men på halva vägen såg han massa människor, han stannade till och frågade om de skulle ha taxi. De potentiella kunderna tittade konstigt på honom och ifrågasatte att han redan hade kunder i bilen… Det är ingen fara sa han, de ska bara bort till Sheraton, sen kör jag er… De flesta backade och tyckte precis som vi att han verkade weird, men några nappa. Vi fick flytta längre bak i bilen för att de nya skulle få plats. Hmm, ja, de fick discount…dock inte vi. Väl framme på hotellet var man återigen rätt mosig, så det blev att sätta sig i baren och ta en drink och bara göra ingenting…så skönt!

Dagen efter var det fotografering i havet…här skulle det tas semesterbilder för folket där hemma, mycket viktigt påpekade min fru för mig. Snäll som jag är axlade jag fotografrollen som en riktig proffsfotograf… For runt i vattnet och gav direktiv till min fina modell. Ligg så, titta så, ner i vatten, rulla runt…osv…

Själv fick jag vara med på TVÅ bilder. Jag lyckades lite lista ut med med gymnasiematte vad det var hon tyckte var viktigt att visa för dem där hemma, det var inte mansköttet…det var honan. ;)

Lite mera daiquirys…

Sagolika palmer…

Hmm…Frank?!

På kvällen i Telegraph bar så såg jag vår nya vän, men det visste jag ju inte då. Han spelade trumbon i bandet… Ni som följt oss på Facebook vet att han heter Teddy. Han förtjänar egentligen ett eget inlägg i bloggen, för han gjorde ett så fantastiskt intryck… Vi kommer ALDRIG att glömma honom.

Det hela började med att han gjorde ett fantastiskt framträdande, där han imiterade, Louis Armstrong. Ett sjukt välgenomfört uppträdande, tyvärr var Josefin ute och träffade nya vänner, så hon förstod inte vad jag mumlade om… Jag greppa inte heller att det var det där Louis… Hur som helst, när han senare under kvällen gick förbi oss, så sa jag “Nice job Teddy” och han stannade upp, artig som han var tackade han och började prata. Slutade med att han satte sig ned och vi satt i flera timmar och pratade om allt möjligt, om vårt giftermål och verkligen allt. Han tyckte vi var supertrevliga och var så ledsen att han inte träffat oss tidigare. Vi hade ju bara en dag kvar, plus den dagen då vi skulle resa. Strunt samma sa han, jag kommer och hämtar upp er imorgon så ska jag visa er ön.

Sagt och gjort, nästa dag var det dags. Josefin var sjukt bakis, från lite för många gin och tonic under den trevliga kvällen, jag var inte riktigt lika illa tilltygad. Första stoppet var vid några kända grottor, hit flydde slavarna som kommit till Bahamas och gömde sig. Gick även ned i något hål, där det var FULLT med fladdermöss…lite småläskigt måste jag erkänna… Nu fick man ju rycka upp sig och agera man, dvs inte röra en min och tycka att det var chill… ;)

Han tog oss till fler ställen på ön, än jag ens kommer att kunna dokumentera och berätta om. Jag tar några axplock från lite av det bästa. Här ser ni tex Anna Nicole Smiths grav…

Vi åkte till en community på ön, som var stängd för folk som inte bodde där. Ett lyxcommunity vid namn Lyford Cay. Självklart så hade vår vän känningar med vakten, som snällt släppte in oss. Sean Connery bor bland annat här. Det huset skulle han bestämt visa oss och kanske skulle vi få se Mr Connery himself… Efter en stunds letande så frågade han en människa ute på gatan, som kvickt hoppade in i bilen för att visa oss vägen. Nu började lite sjuka tankar fara genom huvudet. Var det här planerat, skulle vi bli rånade nu?! Dumpade?! Men efter en stund pekade han på ett hus och klev snällt ur… Sjukt vänligt folk. Fatta den i Stockholm eller Uppsala, det finns ju inte på världskartan.

Han stannar till utanför uppfarten till Sean Connerys hus. Här sneglar hembiträdet fram och tittar frågande på oss, eftersom vi stor still och glor… Själv höll jag på sjunka genom bilsätet, dock inte vår oblyge vän. Han vevar istället ned rutan och ropar, “Is Mr Connery at home?”. Hon svarar “Yes!”, han replikerar snabbt “Can we see him!?”. Nu såg jag ett bildspel framför mig, hur jag stod och skakade tass med James Bond, hur snygga bilder hade det inte varit…? Hon svarar “Sure, why not”… Men hon missförstod något av det Teddy sa, för sen ändrade hon sig snabbt. “Oh, sorry… Mr Connery is very busy”. Förmodligen måste hon trott att vi var bekanta till Sean och därför var så inbjudande… Jaja, vi kommer att bli ihågkomna som dem som NÄSTAN träffade Sean Connery i alla fall. :p

Minns ni filmen “HAJEN”, förmodligen inte…för du är för ung. Men ni lite äldre, ni minns den säkert, ni andra kanske har hört talats om den. Från just den här bryggan har flera tagningar gjorts… Lite småcoolt, med tanke vilken stor film det var en gång i tiden…

Filmen Deep blue sea, inte fullt lika gammal spelades in här bland annat.

Sen åkte vi till en jättego öbo vid namn Shannon. Hon arbetade med att göra smycken, från snäckor och annat fint från Bahamas. Teddy skulle lämna något, som hon skulle göra örhängen till. Självklart så köpte vi lite saker, eftersom hon var så snäll och sakerna var faktiskt jättefina. Ett par örhängen och en fin ram för bröllopsfoto.

Han tog oss till olika historiska fort på ön, här är ett utav dem.

Sen var det dags för att äta inhemsk mat på en inhemsk restaurang. Sjukt intressant, lite läskigt men jättegott!!! Sen tillbaka till hotellet. Teddy skulle spela ikväll också, så det var bråttom för honom att lämna av oss, så han skulle hinna hem och göra sig iordning.

Just ja, har glömt att berätta att Teddy ibland arbetade som polis. Kändes lite overkligt på något vis, men så var det. Han visade sina kläder i bilen och efter middagen så fick han dessutom nyttja sina kontakter. Vi åkte nämligen förbi en bil som blivit stoppad av polisen, han som blivit stoppad var dessutom en vän till Teddy. Han bad om ursäkt och frågade om det var ok att han gick ut och hjälpte sin vän. Självklart sa vi. Han klev ur, frågade sin vän vad som händ. Viskade lite till poliserna…och allt var klart. Hans vän hade en annan kompis i bilen, som blivit stoppade av ren rutin, då hade vännen varit lite irriterade och otrevlig vilket ledde till den besvärliga situationen. Teddy hade ett långt utlägg om hur det fungerar, är man snäll så är de snälla, är man dum får man lida. ;)

Det var så mycket mer grejer som Teddy visade oss den här dagen, men det känns som det här inlägget blir långt nog. Vart vi än kom på ön, så kände Teddy folk. Då menar jag verkligen överallt och han körde oss RUNT hela ön, det tog ungefär en dag ganska precis med alla stopp och platser. Vad ville han ha för detta då tro?! INGENTING!!!

Dagen efter, var sista dagen, då vi skulle åka hem. Vi hade sagt till Teddy att vi skulle ta taxi, han vägrade och sa att han skulle skjutsa oss till flygplatsen. Det var inte ens ett alternativ, så vi fick snällt lyda. Dagen tillbringades vid poolen, lite daiquirys, Josefin körde virgins.

Sen var det det dags att fara, man blir alltid lite ledsen när man ska åka hem. Syns det på bilden?? :(

Här tar vi adjö av vår fantastiska vän Teddy Russel, the man of Bahamas.

Jag sket i maten på planet hem, det var perfekt för att sova kände jag. Vi åkte sent på kvällen, kl 22 vill jag minnas mot London. Josefin däremot var lite sugen, så hon mumsa mat. Sen nästa gång jag vaknade, var det bara en timme kvar till landning, helt sjukt bekvämt.

Väl hemma på Arlanda väntade svärfar med barnen. Tro att det var det bästa att komma hem till någonsin. Sindy var så glad så hon visste vilket ben hon skulle stå på.

Elliot var också jätteglad, såg någonstans i ögonen att den där giriga önskelistan (kommer ni ihåg?) låg och ruvade… Han förstod ju vad vårt tunga bagage innehöll. :p

En fantastisk resa, trots en envis visdomstand. Ett tips dock till alla ni som är sugna på att dra på en bröllopsresa, eller mäktig resa bara ändå. Tänk på att ge er själva tid när ni kommer hem, så man inte svälja och ta in alla intryck. Vi slängde oss in i vardagen direkt, vilket blir lite obehagligt och olustigt. Själv fortsatte jag med planerna för Uppsalas fetaste nattklubb, Josefin med sin salong.

Hoppas det har varit lite roande läsning, ni vet ju att jag sparat det bästa till sist. THE WEDDING och sen även lite skoj läsning om det stora nattklubbsprojekt som pågår i stan…soon to be revealed just for you! ;)