Hormoncirkus och p-automater

Morgonen började väl inte riktigt som det var tänkt. Vaknar med ett ryck av att Josephine rycker upp dörrn till sovrummet och ropar FREDRIIIK. Hon har problem med sin nya dator och kommer inte ut på internet. Hjärtat slår fortfarande dubbelslag och det var inte riktigt det uppvaket jag hade hoppats på, känner mig allmänt grinig och verkligen vaknat på fel sidan. Tyvärr lever en förstålig hormoncirkus om i Josephines kropp, vilket gör att förståelse för att jag kanske fick en mindre hjärtattack av hennes metod att väcka mig är som bortblåst. Jag förklarar lite kort vad hon behöver göra för att det ska fungera och talar sedan om att jag kanske uppskattat lite ödmjukhet på morgonkvisten om hon trots allt vill ha hjälp. Den hormonsfyllda kroppen blir då ännu surare och beger sig ut från sovrummet, ungefär på samma sätt som hon kom in.

Jag känner lite att jag inte orkar med detta just nu, ligger kvar en stund i sängen och lyssnar på hur hon skriker ur sig till en av sina bröder i telefon. Efter ett tag så går jag upp, flyttar på min muntra flickvän, löser problem och går in och duschar. Tro inte att man fick ett tack någonstans för att man löste hennes morgonkris, icke.

Misstänker att det här är det jag får vänja mig vid?! Är trots allt rätt förstående, men det är det väl ingen än jag själv som känner till.

Väl på jobbet kommer nästa motgång. Av någon anledning så har jag inte köpt p-tillstånd den här månaden, så jag har betalat varje morgon, ingen katastrof i sig, bara lite osmidigt och onödigt dyrt. Nu däremot så är p-automaten paj och man tvingas då att ringa parkeringsbolaget och ange en kod, ange bilnummer och få ytterligare en kod tillbaka. Denna kod ska man sedan skriva upp på en lapp och lägga i bilens framruta för att inte få böter. HALLLÅÅÅÅ???!!! Ni som läser min blogg vet hur många pennor jag har i bilen, 0! Jag tycker dessutom att om automatjäveln är paj, varför ska jag då tvingas ringa och fixa och dona. Jag kanske inte ens har en mobiltelefon!? Nu kom det dock en vänlig själ med ungefär samma inställning som mig till p-automatsproblematiken, så vi fick avreagera oss på en kort diskussion med varandra.

Väl på plats på jobbet får jag ett gulligt litet sms där Josephine skriver om sin hormoncirkus och att hon faktiskt blev ledsen... Förstår jag väl, blev jag också. Försöker läxa upp hennel lite för att hon ska lära sig till nästa gång och så är allt bra, förhoppningsvis! :)
Jag älskar dig hjärtat, fast du är lite knasig! PUSS!