Glädje och sorg

Snacka om att man kastas mellan glädje och sorg…

I morse var jag i väg för att lämna Josephine på sitt jobb, Elliot på fritids och sedan mig själv och Sindy på förskolan. Sindy skötte sig inte helt otippat väldigt mycket själv, pappa blev utvisad till köket där jag fick trösta mig med en kopp kaffe och en kaka. Inte direkt så hon saknade mig inte, hon hade ju mängder av nya leksaker och vänner ute i sandlådan. När jag varit där i en halvtimme så tyckte fröknarna att jag faktiskt kunde åka därifrån efter att jag sagt hej då till Sindy. De skulle ringa om det var något, men annars kunde jag komma tillbaka vid 13 efter dagsvilan. Man blir lite fjantigt stolt som förälder när allt går så bra.

Klockan 12 ringer telefon, jag tänker direkt att nu får de inte lillprinsessan att somna. Men så var det inte alls, hon ringde för att berätta att Sindy käkat för fullt. Hon blir dessutom vansinnig om hon inte får äta själv… Hon meddelar att allt går galant och att jag inte ska komma kl 13 som bestämt. Nej, istället får jag komma 14.30 och hämta henne. Knasigt värre…

Fortfarande så är man ju fantastiskt glad som förälder och jäkligt stolt över sitt barn. Jag kollade runt lite på nätet här hemma som jag brukar… Kollar lite bloggar som jag läser var dag, nyheter och annat. Sen kom jag att tänka på den lilla flicka Lova, ni kanske minns 6-åringen som fick en hemsk cancer och kämpade på… Jag uppmanade folk att skänka pengar till en spargris som hon upprättat hos barncancerfonden. Vill återigen tacka alla som gav ett bidrag där, för den har skenat iväg något enormt och är nästan uppe i hela 50.000 kr. Jag brukar ju följa mammans blogg om deras kamp med jämna mellanrum, men nu hade det varit ett tag sedan jag var in… Eftersom jag inte kan adressen i huvudet, utan googlar alltid mig fram. Vilket jag även gjorde i dag, det är då jag blir förkrossad. Möts av ett blogginlägg “Dolce bambini – DU FATTAS OSS”. Får en stor klump i magen och klickar på länken till inlägget, där kan jag läsa att natten till den 22 maj lämnade den lilla flickan som nu blivit 6,5 år gammal jordelivet. Läste mängder med inlägg i hennes blogg för att få mig en uppfattning om hur allt gått till, förloppet och tiden efter… Kände viss skuld att jag glömt att gå in och läst bloggen under sommaren.

Otroligt jobbigt när man följt ett barn och dess kamp och sedan se det förlora mot cancern. Förmodligen blir känslorna ännu starkare när man är relativt nybliven far och på något sätt förstår hur det skulle vara om någon tog henne ifrån mig.

Det går fortfarande att skänka pengar till spargrisen, vilket jag tycker att alla som kan avvara nån krona borde göra. Att oskyldiga barn ska behöva drabbas av något så hemskt som cancer borde inte få existera!

Vila i frid Lova!