Dagen då Sindy kom till, från my point of view

Josephine har ju skrivit om dagen då Sindy kom till, från hennes perspektiv alltså. Nu kommer den andra versionen, från mitt perspektiv. Att vara väntande pappa utanför operationssalen och tiden på vårt rum när Josephine låg på uppvaket.

Det hela började på tisdagen den 5 maj, dvs inskrivningen. Detta har jag skrivit om tidigare, men gör det igen för att göra historien komplett. Vi var in och fick en genomgång av avdelningen där vi skulle ligga före och efter förlossningen. Josephine fick även ta lite prover och besvara en del frågor. Kändes som frågan om VARFÖR hon skulle ta kejsarsnitt kom upp allt för många gånger. Att det blev så var nog mer brister i de befintliga journalsystemen, så vissa saker tydligen går på papper än idag.

Som en parantes kan nämnas att jag arbetade 1997 med att föra in datoriserade journalsystem på Danderyds Sjukhus, vilket förvisso var världsledande då om jag inte minns fel.

Nåväl, inskrivningen gick smärtfritt och smidigt, vi fick träffa "vår" narkosläkare Simon som kom från England. Han var sjukt trevlig och för honom kändes som att VI skulle skaffa barn... Nåväl, skönt med en lite mer frispråkig och skämtsam läkare än de normalt svenska strama typerna. No offence mot er "skämtsamma" läkare som finns där ute. Men livet blir så mycket roligare med ett litet skratt! ;)

Dagen efter, dagen med stort D skulle vi vara där kl 07. För en gångs skull var vi där i god tid. Vi blev sittande i en hemskt ful soffa, eller rättare sagt jag blev sittande. Josephine tyckte soffan såg så läskig ut att hon valde att sätta sig i en fotölj bredvid. Då förstår ni hur läskig soffan var? På väggen hade de målat “avslappnande” gubbar, som i själva verket såg ut som verk av galningar och onda tankar. Strunt samma, ca 5 minuter över sju så blev vi visade till vårt rum där vi kunde installera oss.

Efter ungefär en timme så kommer de in och talar om att det är dags… Detta vart skitläskigt, eftersom jag hade varit beredd på att man skulle få en förvarning, i stil med om 10 minuter ska ni vara klara. Nix, de kom och typ körde ut sängen och jag fick haka på. Slet med mig kameran och mobiltelefon. Det var dock något mindre strul, vilket gjorde att jag fick nån minut. Självklart tog jag en bild och slängde vi iväg till bloggen, ovan här ser ni resultatet vad jag förmådde att få fram. En livrädd kille kan man säga… :)

Här är Josephine precis före avgång, tyvärr ett rätt suddigt kort.

Nere på plan 1, operation dvs så skiljdes vi åt. Jag skulle få mina tjusiga operationskläder och Josephine skulle väl putsas till på sitt sätt. Fick gå in på ett omklädningsrum genom en dörr, fick kläder av modell large. Hallå hey?! Hur mycket large är jag egentligen? Visst att jag har långa ben, men midjan var så stor att jag lätt hade kunnat få plats med minst en Fredrik till. Slängde iväg ett sista blogginlägg före operation, då jag misstänkte att vifta med en telefon inne på operationssalen inte vore någon hit. ;) 

När jag kom ut i mina fina kläder vart jag visad till en stol utanför operationssalen. Här blev jag sittande, i en evighet kändes det som. Satt och pillade med kameran, kollade att allt fungerade. Stängde av ljudet för att slippa allt klickande inne på operationssalen, testade även att knäppa bilder utan blixt för att se att de höll god kvalité. Den här bilden säger ingenting för er, men tusen saker för mig. Det var på en stol jag satt här och tittade ut över dessa tre handfat. Han nog iakta alla små detaljer på dessa handfat under tiden jag väntade, för det kändes som en evighet. Cred dock till personalen som hela tiden talade om vad som hände, varför det vart lite sent osv. De saknades basprov på Josephine, så operationsläkaren vägrade operera om sådant ej fanns. Det var ett himlans liv och springade fram och tillbaka… Efter ett tag kom Josephine inrullandes på sin sjuksäng in i operationssalen. Jag följde snällt efter med kameran i högsta hugg.

Här är hon på plats på operationsbritsen. Stackars Josephine är livrädd, blicken fäst på nån litten mutter på nån ställning. Allt för att fokusera bort från det aktuella nuet. Jag stod som ett fån och visste inte riktigt vart jag skulle få hålla hus i operationssalen, förrän jag blev visad till min stol placerad vid Josephines huvud.

 

En duktigt fet kanyl installerades i handen för att hon skulle kunna pumpas med diverse godis under operationen. Om jag hörde rätt så parerade de ryggmärgsbedövningen med efedrin, kan dock hört fel. Narkosläkaren hade dock en läskig koll på exakt när hon skulle ha ditt och datt.

Nu var det dags för ryggmärgsbedövningen, Josephines absolut största skräck. Finns ett videoklipp här som inte är något för nålrädda människor. Kan dock vara rätt intressant för dem som inte vet hur det går till.

Efter detta sprider sig en skum känsla i kroppen, som jag inte vet något om…men rumpan ska bli varm och sedan försvinner nedre delen av kroppen mer och mer tills den är typ helt borta. Man känner av att nån drar i benen, men inte någon smärta eller dylikt. Det är dessutom sjukt viktigt att sitta blixtstilla när detta görs, så nålen inte kommer fel då den ska sättas mellan några kotor med en rätt ordentlig precision.

 

Mitt jobb här i operationssalen var ju att fotografera och bevaka, samt den absolut viktigaste (enligt mig själv iallafall), att få Josephine att känna sig lugn. Vet inte riktigt hur väl jag lyckades med det, men enligt henne själv och hennes blogg så känner hon sig trygg när jag är med.

Jag fick tyvärr inte röra mig fritt i operationssalen, av rätt förklarliga skäl. Istället fick en av sköterskorna ta lite bilder för att få en bättre vinkel. Vi fick instruktioner att när det började surpla till högt i en behållare till höger om oss så var det fostervattnet som kom, strax efter det så skulle bebisen komma ut. Tiden inne på operationssalen kändes som en evighet, hade dock en aparat vid sidan om mig med Josephines hjärtfrekvens som även hade en tidtagning på sig, från det att den slogs igång. Det var det enda som gav mig någon form av tidsuppfattning där inne.

 
Sen kom det där efterlängtade slurpet i behållaren, dvs fostervattnet kom. Jag pratade hela tiden med Josephine för att försöka få henne att inte tänka på vad som försegick bakom det gröna skynket. Precis innan fostervattnet kom blev det dessutom väääldigt stressigt och tonen i stämmorna vart mycket allvarligare. Allt glatt snack bland läkarna som var tidigare var borta, detta var en aningens skrämmande. De ryckte och slet i Josephine, bände det lilla hålet i magen och slet… Sen, efter en liten stund kom skriket som jag aldrig kommer att glömma. Ett underbart barnskrik, rejäl och hög stämma. Värsta tänkbara är att barnet inte skriker utan tas ur rummet för att få hjälp med att få igång sin andning, men inte Sindy inte. Hon andades och skrek som det var det enda hon gjort.

När jag hörde skriket och såg Sindy för första gången så kom tårarna… Jag minns hur jag tittade på Josephine som såg lite orolig ut och sa, det ÄÄÄR en flicka… Man kan ju aldrig vara riiiktigt säker. Tårarna rann längs kinderna på oss båda och jag har ett svagt minne av att jag kysste henne på kinden. Kl 9.20 den 6 maj 2009 kom vår underbara dotter till världen.

När Sindy var ute fick jag följa med henne till ett rum intill, här putsades hon ren och jag var aningens livrädd eftersom jag inte riktigt vart jag skulle stå eller vad jag förväntades göra. Jag hade kameran inställd på film och fatta inte riktigt varför den knäppte kort, istället fick jag en filmsnutt på hennes fösta stund i livet.

Jag blev ombedd att klippa navelsträngen, något som jag varit lite smått orolig för förut. Jag tycker nämligen det är otäckt att kliva på en snigel, vad är det inte då att klippa av en navelsträng från något levande!? Hur som helst gjorde jag det utan att tveka, jag var liksom i något chocktillstånd tror jag. Hon vägdes in, vågen stannade på 2920 gram och längden mättes till 49 centimeter.

Sindy fortsatte att skricka ett bra tag efter att jag tagit in och visat upp vår lilla dotter för Josephine. Jag höll i henne som hon vore av skört glas. Var livrädd att hålla henne fel eller göra henne illa.

Nu skulle Josephine sys ihop och jag fick ta med mig Sindy en stund. Sen skulle hon märkas upp och tas lite om hand, jag fick byta om till mina vanliga kläder för att sedan få Sindy i min famn igen. Jag fick åka upp till vårt rum igen och vänta på Josephine. Här fick jag instruktioner om att ta av mig tröjan och lägga Sindy på mitt bröst för att hon skulle känna sig trygg.

Väntan på rummet var faktiskt olidlig, även om jag hade lilla Sindy, min ögonsten på bröstet som låg och snuttade på allt hon kom åt så saknade jag Josephine. Allra helst efter jag inte hade någon direkt status på hur hon mådde. En sköterska kom in och sa, –“Om man inte hör något, så betyder det att det gått bra”. Hur tryggt känns det? Tveksam på att de skulle springa ned och säga att det var allvarliga komplikationer?! Fast de kanske de gör, hemska tanke. Låg säkert ca 4 timmar utan Josephine, och Sindy sakna nog henne minst lika mycket som jag  gjorde, om inte annat hennes mjölkfyllda bröst.

VId halv två fick vi äntligen återförenas och Sindy fick smaka på det enorma bröstet! :) Var underbart att se Josephine och för första gången få verkligen dela den glädje som vi så länge väntat på.

Det var min historia om förlossningen…