Såg två avsnitt av Håkans bar ikväll, via Kanal5play, eftersom jag “missade” dem när de sändes. Håkans bar är ett typiskt ett exempel på dålig tv, som på något vis är så dåligt så man sitter och tittar mellan fingrarna för att man skäms.
Hur tänkte man när man castade folk till den här serien? Först har vi supernerden Marcus, som kom ut ur garderoben som homo- eller bisexuell. En 55-årig kärring som verkligen ser ut som en kärring, uppträder som en kärring och bara ÄR kärring. Sen har vi den sista, arbetsskygga Andrea som mest springer runt med sina solglasögon och gör så lite som möjligt.
Hur tänkte produktionen kring detta program? Försökte man få fram en succé likt “En annan del av Köping”? Tror man att man till slut skulle börja tycka om Marcus, Ingrid och Andrea? Håkan ÄR en kul prick, han är egen på många vis och framför allt, han är sjukt snäll. Hans snällhet är ju verkligen något som lyser när han ger Ingrid cred för hennes vidriga ris a la malta (nej, jag vet hur de smakar).
Kan någon förklara mig hur man tänkte med denna produktionen? Tog man in en samling udda malplacerade människor och satte i den här baren. Hade det blivit för dålig teve om man tagit in lite sköna profiler istället. Håkan har ju ett impossible mission, VEM VILL HA EN DRINK AV INGRID?
2 kommentarer:
Skoja inte. Man vågar knappt se hälften. Älskar när Marcus skulle lära sig att svänga med eldklot eller vad det nu än var. Kan dock inte låta bli att älska dom hur pinsamma dom än är =)
Vad är det som gör att man dras till nåna där program...? Slår ju aldrig fel. Satt även bänkad framför Ullared. Morgan skulle man också kunna ha tryckt in i Håkans Bar-produktionen utan att det hade varit några konstigheter. :-D
Skicka en kommentar