Det här inlägget tror förmodligen det flesta att det ska handla om mig som pappa, men där har ni fel. Det ska nämligen handla om MIN pappa. En person som jag inte tror ni vet så mycket om, vilket förvisso inte jag heller gör tragiskt nog.
Jag är uppväxt med min mamma, pappa har aldrig funnits till av olika skäl som jag inte riktigt själv känner till. Träffade honom när jag var 6-7 år sist, så det är alltså lite drygt 26 år sen sist sen vi hade någon form av kontakt. Har efter påtryckningar från Josephine gjort lite efterforskningar som visat att jag har en halvbror och en halvsyster och även kollat upp att han (pappa alltså) bodde i Sala backe, några hundra meter ifrån där vi bodde förut. Tror jag skrev något blogginlägg förut om att jag var utanför hans port och tittat.
Nog tjatat om det, i veckan som gick hände något lite speciellt. Josephine tog sig mot utan förvarning och ringde upp min pappa efter att fiskat fram telefonnumret via nummerupplysningen. Tro att hon fick höra en något snopen röst i andra ändan, som dessutom fick beskedet att han faktiskt blev farfar för nästan 6 månader sedan. Josephine tyckte att han lät som en äldre version av mig, vilket kanske inte vore helt otroligt. Hon sa att vi gärna skulle vilja träffas om det gick för sig. En något tagen pappa skulle prata med sin sambo och lova att återkomma.
Det trista i det hela är att eftersom han lyckats "komma undan" hela mitt liv hittills, så har jag inte så stora hopp om att han skulle vilja ha någon direkt kontakt nu heller. Men man vet aldrig, Josephine brinner för det här så det kan nog leda till något... :)
5 kommentarer:
samma med min far,fast han bryr sig inte ett dugg om mig lr hans första barn-barn..jävligt starkt o bra gjort av din fru :)!!
Spännande! Jag har aldrig träffat min biologiska farsa och skulle nog aldrig våga kontakta honom. Måste ju vara ett riktigt pucko som struntat i mig hela mitt liv :P
Oj vad modig hon är Josse. Lycka till=)
Hej! Först och främst så vill jag verkligen uppmuntra dig till att genomföra detta!! När jag var 13 år så fick jag reda på att jag har en halvbror på min pappas sida, fast jag fick inte reda på det utav pappa utan av mamma.. Hon berättade och gav mig en lapp med namn, födelsedatum och adress till min bror.. Det tog mig 9 år innan jag kände mig mogen att ta kontakt med honom.. Jag kan påstå att jag har ganska bra kontakt med min pappa medans min bror aldrig har träffat honom, han stack när min bror var 2 år.. I 9 år så har jag gått och tänkt på detta och dom sista 2 åren har jag tänkt på detta väldigt mycket!! I somras närmare bestämt i juni så fick jag för mig att söka på hans namn på facebook (alla har ju facebook) och så kom han upp!! Jag tänkte "det är nu eller aldrig" och skickade iväg ett mail och frågade om han var född det året och det datumet i Halmstad och det var han!! Jag berättade vem jag var och vem min pappa var.. Han tog kontakt med våran pappa -99 när han fick sin första son för att berätta att han blivit farfar, pappa skulle ringa upp honom men ringde aldrig och nu har det gått 9 år.. Vi bestämde ganska snart att vi skulle träffas och så blev det!! När vi pratade med varandra så kändes det som om vi redan kände varandra utan att vi hade träffats, en väldigt underlig känsla.. En månad efter att jag tagit kontakt med honom så tog jag tåget till Halmstad för att träffa min bror som är 15 år äldre än mig (jag är 22 år och han är 37 år) hans fru och hans tre små pojkar, jag blev helt plötsligt faster!! Jag spenderade fyra underbara dagar därnere och jag ångrar inte en sekund att jag tog kontakt med honom, jag är även oerhört stolt över mig själv att jag gjorde detta!! Jag skulle kunna skriva hur långt som helst men detta var väl en kortare verison av min solskenshistoria.. :)
Tack Linnéa för att du tog dig tid att skriva. Det enda som bromsar mig är nog rädslan för att jag ska bli besviken... Men vi får väl se vad som händer, håller er uppdaterade här. :)
Skicka en kommentar