Halv åtta hos mig

Imorse var man själv på väg till jobbet, ett skum känsla med tanke på att det alltid brukar vara en massa andra familjemedlemmar med i bilen. Brukar ju alltid vara en massa faktorer som gör att man får vänta också, inte så några heller. Även om det bara är minuter så blir ju allt multiplicerat när det återuppstår flera gånger samma morgon.

Elliot glömmer till att börja med oftast att stänga av teven i sitt rum, så han får gå in. Glömmer att ta på sig jacka, få med sig väska osv. Han är rätt trött och yr på morgonen, så hjärnkontoret har sällan kommit igång ordentligt.

Josephine är, hur tidigt hon än går upp, ALLTID sist. Även om jag drar medvetet ut på tiden för att hon ska hinna, så är hon sist och med det sen. När vi andra är på väg ut ur lägenheten, efter Elliot gjort alla sina försinkande grejer så springer plötsligt Josephine in och borstar tänderna. Sen sätter hon på sig skorna till en massa stonkande och stönande, det är ju inte så lätt för stackarn när en stor mage sitter i vägen.

Nu skulle man ju kunna tro att allt var frid och fröjd, men icke. Nu har vi resenär nummer 3, Robin, min svåger och Josephines bror. Han har satt i system att komma lufsande 3-4 minuter för sent vilket leder till sin lilla försening och irritation.

Målsättningen är att åka halv åtta hemifrån, men det resulterar oftast i att vi åker 8 minuter senare. Misstänker att Sindy inte lär förenkla dessa saker! ;)

Nu lät det här inlägget jävligt gnälligt, vilket inte alls var meningen. Jag har nämligen 1½ arbetsdag kvar tills jag går på pappaledighet, vilket känns helt jäkla sjukt.

Det jag tänkte börja skriva var att jag kom till jobbet halv åtta idag, ja, jag jobbar! =) Eftersom det inte blir någon fest (av respekt för min havande) så kan jag likväl jobba och beta av lite timmar.