Hit me where it hurts

Igår kväll började vi småtjafsa om något så löjligt som könet på barnet. Eftersom vi en gång i tiden bestämde oss för att INTE ta reda på kön, så har vi kört på den linjen. Josephine däremot är sjukt nyfiken, brukar kalla henne för julklapps-Josephine just för att hon helst vill öppna alla julklappar på julaftonsmorgonen.

Från början var det till och med jag som var inställd på att kolla könet, men efter vi pratat en del och lyssnat på vad folk rekommenderar så bestämde vi oss för låta bli.

Nu när nyfikenheten börjar göra sig påmind så håller Josephine på dör av nyfikenhet och som hon uttryckte det igår så tycker hon det är skitjobbigt att inte veta. Hon mår i princip dåligt av att inte veta...

Men, till det viktiga och det som faktiskt gör ont. Hon säger nämligen att jag inte visar tillräckligt mycket förståelse och inte är tacksam för att Josephine går med på att inte kolla vilket kön det är. Att jag inte är tillräckligt ödmjuk och förstående.

Jag är väl världens mest förstående kille när det gäller hennes graviditet? För att hon inte får stilla sin nyfikenhet så tar hon till och slår med full kraft mot områden där jag verkligen gör allt som står i min makt för att hon ska må bra. Resultatet av detta är att vi somnade utan att säga ett ljud till varandra, likaså morgonen utspelades med minimalt antal ord sagda.

Känns ju så löjligt när vi går igenom graviditeten utan problem, inga bråk att tala om utan bara trevligt. Tiden springer iväg och snart sitter man med en bebis i famnen. Känns på något vis som de små meningslösa tvister som finns då måste blåsas upp och bli onödigt stora.

Tycker dock att även om man är gravid, så måste man någon gång kunna klämma ur sig ett förlåt...